martina/you are my heaven

Som ett sista andetag fast man innerst inne vet att man om bara en liten stund kommer dra in den kalla luften igen. Men det är just den stunden, känslan av att inte kunna andas och hur allting sliter åt varsitt håll. Det är den jag är rädd för. Men jag vet, trots allt, att jag kommer kunna andas igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0