Och plötsligt slog det mig, så jävla hårt att jag inte riktigt var beredd och föll till golvet.
Aldrig mer, aldrig mer. Kommer inte vara stark nog att ta ett sådant steg. Kommer inte
kunna ta det igen, aldrig mer. Kanske är det fel, kanske är det rätt. Men aldrig mer. Det
är väl därför man inte pratar om det så ofta, för att det försvinner, kanske inte så fort som
man hade önskat, men förr eller senare. Hatar dig, älskar dig, saknar dig. Men aldrig mer.
Om jag var stark hade jag kunnat lova något annat, men inte den här gången, för nu är jag
svag, orkar knappt hålla mig själv uppe, hur ska jag kunna stå upp och vara stark igen? När
det känns såhär. Aldrig mer. En del av mig vill bara släppa allt, tillåta mig själv att känna, men
det är mycket lättare sagt än gjort. Min andra del låtsas vara stark, bygger en fasad som går att
luras med, jag ljuger så bra. Inte alls, du kanske, inte jag. Men nu har jag insett det, i alla fall för
hur det är nu, aldrig mer. Hur fel det än känns så känns det inte som ett dåligt beslut, inte nu. Aldrig mer.

tack&farväl