Min första tanke var att skriva att jag skäms, skäms för att berätta att jag klev upp för tio minuter sedan. Men sen kom jag fram till att jag inte alls skäms, för fyfan vad skönt det var. Och jag tänker inte skämmas för att göra något som fått mig att må lite bättre. Däremot skäms jag över så många andra saker, jag skäms, jag är förbannad, förvirrad, ledsen och framförallt otroligt dum. Jag är en såndär som går runt och försöker intala mig själv att "allt löser sig" fast jag vet att det egentligen aldrig kommer att lösa sig, aldrig någonsin kommer jag att vara tillräckligt tillfredsställd med mig själv eller med livet för att kunna säga att det har löst sig. Alltid kommer jag vilja ändra på något, alltid kommer jag vilja ha något mer. Det är hemskt att det är så, men vad ska man göra åt saken?

En annan sak som jag hatar är att komma på mig själv med att inte veta ifall det jag gör är det som är bäst för mig själv. Ibland kallas jag för egoist, och visst, ibland kanske jag tänker på mig själv i första hand, vem gör inte det? Men ändå är det så jävla många gånger som jag kommer på mig själv med att det jag håller på mig inte gynnar mig på något sätt utan endast tvärtom. Hatar känslan av att inte räcka till eller rättare sagt, jag hatar att jag är för jävla snäll för mitt eget bästa.